var bra, det var intressant hur han slaktade sitt eget material. Men han gjorde det bra. Det svängde bra och Bob stötbräkte sina egna texter så det var ofta svårt att höra vad han försökte sjunga/bräka.

Än mer intressant var det att publiken gillade det hela. Särskilt när han slaktade sådana ess som One more coffe, Like a rolling stone eller All along the watchtower. Man undrar om folk jublade för att de kände igen några textrader och hörde vad de känner igen från skivan eller för att det är Bob som spelar en gammal dänga eller för att de tycker det är bra när han ersätter den gamla dängan med något nytt och rent sagt hånar hela musikindistrin.

Det var även intressant att se den unga tjejen framför mig som SMSade hela kvällen och således aldrig tittade på showen. Men hon skrek ordentligt i pausen inför extranumren.

Var det viktigare att ha varit där eller att ha sett/upplevt konserten?

skulle man hoppas på, men vem vet hur många vägar som leder dit. Likt en rullande sten längs med vakttornet skall jag ta mig till tamburin-mannen och låta tonerna fylla ut min kväll.

Inte att förglömma är kylskåp och mellanbjälklag.

Till detta kommer de naturliga krämporna.

 

Ett

Två

Tre

Jag var och såg den läder/nit/krom-homosexuelles band i helgen.

Det var bättre förr, är min recension av det hela.

Innan utspelades heliga krig.

Men det funkade.