30 oktober

31 oktober

Vissa hade det. Olof var en av dem. Han jagade fram finanser själv och lyckades publicera sitt eget mastodontverk. En Klar dokumentation om vad Sverige var. Hur vi svenskar påverkat världen, om huruvida vår förfader Herk Olle skapade myter i antikens Grekland, och om den gamle ursvensken Buda som tog sig hela vägen till Indien.

Ett litet smakprov om vad Olof ville få fram kommer jag snart ge mig in på. Tyvärr finns ju ingen tryckning sen 1930 av Manheim.

Hösten är här. Totalt. Mörkret. Kylan. Vätan. Det krävs allt som oftast en ordentlig kraftansträngning för att känna en minuts värme i själen.

Jag börjar även överväga återvända till elektricitetsmaskinen då nätterna avbryts med en ökande frekvens asymtotiskt mot den ensamme satte Hertzen av objektet i fråga.

Det allmäna slitet på kropp och själ påverkar humör, vokabulär, polemik och alla övriga kommunikationsformer jag ger mig in på. Att ett svagt dunkande i en armbåge kan påverka såpass mycket.

När jag kunnat ge mig ut i spåret igen låter armen mig vakna närhelst jag inte vill. Jag skall söka en lösning bland de vise männen och kvinnorna, men låter de mig även använda den?

Dagarna nu kan beskrivas som ett mörker.  Men ändå inte. Jag upplever återupprepningar. Men ändå inte. Händelser lika i utförande. Men ändå inte. Jag lever vad jag drömt om på nätter. Men ändå inte.

Skall jag vara rädd, eller intresserad?

Ska jag följa med i utvecklingen av varje dag eller skall jag bryta mönstret?

Min arm har hållit sig lugn de senaste nätterna, eller så har jag varit för utslagen för att märka något.  Jag skall få ytterligare en injektion om en timme. Företaget kallar det för en vaccination. Undrar vad det innebär för mitt veckoslut där Swedenborgs himmel kommer avhandlas över några plankor och föregås av en diversifierad aperitif med en akademisk underton.

Jag träder på tå.

I tiden, runt ett år sedan.  Lite mer förmodligen. Fjärran elektricitetsmanskinen. Fjärran skador. Fjärran sjukdomar. Dagarna innan jakten börjat. Innan jag blivit denne jagade förryckta själ. I alla fall tror jag det.

 Mycket var ett mörker då. Fast ändå inte. Ett grått töcken. Dagarna smälte ihop till månader med imaginära problem utspridda längs tidsaxeln. Skönheten i och av rutiner speglade den tiden. En redig kopp starkt kaffe öppnade dagen. Efter antingen en underbar promenad de sex kilometrarna till jobbet eller en cykeltur. 

Tills då en dag hostan satte in. Den bet sig kvar och jag blev tvingad in i kollektivtrafikens helvete. Fler hostande bipeder. Trängsel. Snuva. Mindre, dock kontrollerbart koas. Den påtvingande morgonen där man måste stånga sig till jobbet. Men alltd precis innan, en förlust.

Jag öppnade sen dörren på fullt glänt

 Nedan sitter jag för lite drygt ett år sedan. På en kompis bröllopslunch i Pontianak på Borneo. En vansinnig lunch med massor med olika maträtter varav den första var hajfensoppa. Jag tror det var 400 inbjudna på lunchen.
´

Jag sitter där svettas och funderar på vad det är jag stoppar i mig. Vad all denna mat innehåller. Kvällen innan till exempel åt vi Ota Ota med Aloe Vera juice i ett garage och detta förstörde PBs mage en vecka framåt.

Några veckor senare hade jag ett möte i den blåsiga staden och en månad tidigare ett möte just utanför huvudstaden.

Någonstans i detta tidsintervall från det första mötet och några veckor efter bilden hittade De mig. De kan tiil och med finnas i bakgrunden på denna bild. Men det är inte sannolikt. Någonstans här våldsfördes mitt immunförsvar, trackaserades, söndermobbades och till slut gav upp.

Det är med blandade känslor jag lägger upp bilden.

Ett Hommage (?) till Doktor Skote. Numera Professor Skote.  

Jag tillbringade fredagen med Jonnie på Viksjö. En trevlig golfbana fylld med höstfärger och otrevlig personal som alltif väljer att trakassera oss idioter som traskar runt med våra klubblådor.

 Det var trots allt en trevlig dag som följdes upp med Farbror Svamp i en trång kladdig källare där punkrockbandet Nice Idiot spelade högt och intensivt efter ett annat på svenska sjungande punkrockskrikband jag inte minns vad de heter. Iallafall förbandet skrek och spelade berättelser om att allt är skit, folk är dumma och att kapitalet är elakt. Detta från ungdomar som vuxit upp med barnbidrag som månadspeng.

Hur som helst, när detta skrikförband spelade om hur dumma och egoistiska alla är så kommer en muskulös pojk och knuffar till mig för att sedan hårt slå ned sin tomma ölflaska, 50 cl, i bardisken bredvid mig så att kontakten flaska/disk överljuder musiken och skriket. Sedan knuffar pojken sig framåt så att alla människor framför mig flyger åt sidan. Därefter ställer sig pojken med muskler längst fram och gungar med huvudet i vad jag anade ett försök till att visa uppskattning till musiken.

Fantastiskt.
´

Dagen efteråt tillbringade jag med att titta på sverige och att äta hemmagjord korv.

På söndagen sprang jag för första gången på 7 veckor. Någolunda återhämtad efter den senaste 7 veckors förkylningen. Mina ben var som telefonstolpar efter det. Hårda, oformliga. Naturligtvis har jag även varit hostande därefter. De låter mig aldrig vara. De har börjat triskas med min arm/hand även efter detta. Aningen åter och efter att ha stått emot slår De nu tillbaka igen. Men jag har en ny plan. Jag har inte legat på latsidan.

Något är på gång. Jag känner det i kroppen. Vad har De gjort denna gång? Natten till idag var fasansfull då min arm var ständigt avdomnad. Hela veckan har även mitt högra öga roat sig med att agera långsamt. Att långsamt öka sin temperatur tills då jag går till sängs och det är dags för min arm att ta över terrorn.

Nu igen. Vad gör De med mig?

De gröna fälten är nu gömda av ett organsikt täcke som går i brunt, rött och gult. Om de inte är inlåsta.

En dålig bild av vad jag minns som min första hjälte. Jag vet inte riktigt varför han var min hjälte, jag har inga minnen om att jag upplevt hans bragder annat än genom min far.

Han kanske var min fars hjälte, men för min far ersatt av nästa fenomen medan för mig hans romantiserande hjältedåd accentuerat av den tragiska dödskrashen fortfarande lever kvar som en gigant.

 

Nu bor jag inte långt ifrån denna staty i min barndoms hjältes hemstad. De få minnen jag har kommer från tidningsartiklar jag läst och min fars berättelser. De är tydligare nu, jag skulle behöva en hjälte idag. Någon som visar vägen, som brinner som en galjonsfigur för min kamp. Strindbergs kamp fick hjälp av den tråkige Swedenborg, en man som lyckades få ur sig sin poäng i över 600 paragrafer där det skulle räckt med 10. 

Var är min ledstjärna av idag? Dagens exponering av den gråa massan gör hjältarna märkbart genomskinliga och tomma. Eller upplever jag dem endast som tomma tack vare den glatta plastiga verklighet vi skapat. Eller på grund av att jag själv stått på avgrundsranden och övervägt vad stegen framåt och bakåt innebär?

Var är min barndoms hjältar?

nedslagen och utslagen av vad som påstås vara virus men vad jag vet vara något lagt i min kopp för att ta reda på vad mitt försvar är. Just nu har mitt försvar visat sig var noll, nada och inget. Jag har varit sängliggande i fyra dagar nu.

Under dessa dagar har marorna och feberns ryttare jagat mig mellan medvetanden, mitt eget sanna och mitt eget verkliga som två hållplatser längs minnenas avenyer. Vissa stopp har även varit vid hoppets knutpunkt där jag stannat till en kort stund och mitt minne har visat mig vad som var när det var.

Jag hittade en illusration av detta fråm endast två år sedan dagen innan mitt möte med Borgmästaren. Detta var året efter jakten började, dum som jag är har jag inte insett detta förrän nu.

Kanske det var det som var meningen med dessa dagar. Tvinga mig genom feberns slätter och hostans myrar. Mellan smedernas städ och batteristernas taktfasta solon för att regissera mitt uppvaknande från min egen ignorans jag trots allt befinner mig i. Eller helt enkelt för att visa mig att jag har de svar jag behöver men inte vet att tyda dem.

Det är ett stort pussel jag lägger och jag tror jag äntligen hittat en hörnbit.