Jag försöker dela och öka min kunskap av Swedenborgs insyn med några vänner. En av dem, Farbror Svamp, kommenterar Strindbergs frälsning så här: “Det enda som gör att man inte somnar är att man blir så
förbannad på att han inte kunde göra bättre från sig…

ap-bok! “

Jag tog mig ut till Landet denna helg för att nästgårds dvälja mig i en panna av kulturella handlingar, rörelser och ett visst trippande i en tryckande värme.

Den visuella njutningen gav en mån av intellektuell upplyftning till skillnad från min dunkla, tunga tryckande vardag där de eftertänksamma kraven ligger delvis några steg bakom.

 Jag måste skakat av mig och eller svarat på en mängd naiva frågeställningar vilka jagat mig i mina drömmar endast för att återkomma till de samma.

Cynismen är total och dominerande i sin egen naivitet invaggad vagt i sitt eget tjärhål bubblande och fräsande åt allt friskt som den kommer i kontakt med.

Mitt eviga sökande i boklådor efter stöd för min situation resulterar oftast i luftslott. Vid tillfällen hittar jag dock de utlagda ledtrådarna som placerats av mina föregångare för min vägledning för en framtid. Dessa kan jag bara hitta när jag är mottaglig för deras meddelanden, eller bara se att jag har hittat när jag behöver dem.

 Den hjälp som behövs är enligt Swedenborg den sanna men enligt Fusten den naturliga. Motsägelserna mellan dessa två vägledare frapperar för stunden men när jag behöver förstå kommer insikten.

Dagar, nätter, dagsljus och den dunkla grå dimm

Olika steg framåt fungerar inte, inte för att förvilla De andra eller för att ta mig själv mot de mål jag har. Inte heller är den linjära kortaste vägen effektiv då den är alldeles för lätt att prediktera. Detta innebär att en viss slumpmässighet endast är just det.

Vissa dagar är detta extremt tydligt, Andra grått. De stjärnor som kan synas är tydliga brinnande dvärgar emedan de svarta jättarna dväljs med sitt dödliga tomrum.

 De få nöjen som går att avnjuta dissekeras enkelt och frånskiljs mer och mer från de endorfiner de en gång producerar och lämnar endast skalet kvar.

Dagar, nätter, dagsljus och den dunkla grå dimman smälter samman i ett töcken. Mandlar, plommon och bananer dväljs i en färggrann myriad av kyla och fukt. Ett huttrande ifrågasättande och ständiga flykter från och till de olika polerna som har sitt ursprung i Van Der Waals krafter skapar ändock en tydlig referens till Eulers identitet. 

Jag tillät min morgon att börja gott med kaffe och varm smörgås till frukost. Målet var att bygga en bas av tilltro till livet utan artificiella hjälpmedel och deras yttre påverkan på mig och mitt sinne.

Min taktik var naturligtvis alltför effektiv, den uppbyggda styrkan i både kropp som själ med gårdagens steg bakåt och så småningom framåt visade den generella apatin hos den stora gråa massan.

Det tog inte lång tid i min vandring med Pappa Björn innan det visat sig att min tilltro till min egen kapacitet är alldeles för låg. Jag skapade egna problem i ett då min avsikt alltid var den feges väg ut emedan min inre vägran återställt delar av mig till mitt forna jag.

Problemen hopar sig alltså då De verkligen lyckats med delar av sin plan genom att genomsyra mitt sinne genom att ge mig tvivel på mig själv.

Jag har tagit ett nytt tillfälle att visa mitt förakt för Dem. Jag kommer snart att resa mig och ge mig iväg för att avnjuta små äktenskapliga brott. Sedan skall jag ge mig iväg igen för att stå upp rakt, visa vad jag går för och bara slå till.

 Vad detta innebär med mina slitna delar vet jag inte ännu utan detta är ett försök utan dess like.

Det sägs att definitionen på vanvett är att upprepa samma sak och förvänta sig ett annat resultat. Men trots allt så sker försöken inte samtidigt i tiden som i rummet. Kan man inte förklara bort vanvett objektivt så kan man förgås.

 Jag har inga prediktioner inför min egna avvikelse, jag låter passivitet föregå mig denna gång. Mina krafter räcker inte till för att slå tillbaka riktigt ännu. Jag låter detta vara en god grund för vidare empirik.

Igår var den första dagen efter sommaren jag använde min toppluva. Nu är det såpass kallt att det inte går att gå till jobbet på morgonen utan luva. Igår var det den 15/9 dvs 1.6667.

En omorganisation har skett på avdelningen där vi har tappat tre stycken konstruktörer i gruppen och efter sommaren har vi tillfälligt fyllt på med tre konsulter och även två stycken examensarbetare. Således har vi fem stycken nya i gruppen, fem in tre ut, 5/3 dvs 1.6667.

I gruppen är det en tradition att de nya skall bjuda på tårta och i fredags bjöd den femte av de nya på tre stycken tårtor (även här 5/3=1.6667). Jag tackade vänligt nej och nöjde mig med en kopp äckligt automatkaffe medan alla andra gav sig hän åt sockerbomberna. Den biten jag blev erbjuden högg chefen in på med god vigör och aptit.

 Igår var heller inte min nuvarande chef på jobbet, han meddelade att han var sjuk. Sjukdomen i fråga skulle vara att han ätit något olämpligt och varit dålig hela helgen. Han skulle vara borta ett par dagar till.

Tecknen är tydliga. Hotet kommer från alla runt mig. Swedenborg hjälper inte, igår talade han om den sanna oskulden inte den kroppsliga utan den sanna. Det känns inte som en hjälp just nu. Jag måste bli starkare för att ta hand om hoten som samlas runt mig.

Det går inte över, symptomen stannar kvar. Fram till  att läkarkvinnan gick lös på mina armar var trenden rätt. Nu har det gått åt fel håll och stagnerat aningen. Elektricitetsmaskinistens övningar känns egala men jag fortsätter oförtrutet, de kan förhoppningsvis hålla mig undan honom. Jag har även satt min tilltro till den vansinnige Strindbergs förlösning. 

 Jag stapplar annorstädes framåt och gav mig iväg i spåret i helgen. Jag hann med 10 hål på golfbanan innan Lilla Björn slog bollen out och klubban itu. Vid det laget var min uselhet alltför påtaglig med ett poängsnitt på 1.25. Jag hämmas av min arm. Men det som stör mig alltför mycket och som får mig att darra på fingrarna när jag skriver detta är min tid i spåret, ett varv på 12.5 minuter.  Tecknen är långt ifrån subtila längre och när något är så här påtagligt gör paranoian hembesök.

 Swedenborg som jag tänkt fylla denna anteckning med måste få vänta. Men han har inte ännu hjälpt mig. Jag med mitt vetenskapssinne förstår Swedenborgs sinne vilket bär mig ifrån andemeningen av hans opus. 

I går kom min chef och berättade att han kommer att sluta. Han kommer att byta avdelning och ta ett till två steg uppåt, jag är inte riktigt säker på hierarkin på detta gigantiska multinationella företag.

 Efterssom jag varit lite avtrubbad i kampen mot läkarkvinnans tillsatser till mitt nervsystem har jag inte gett detta större eftertanke. Men under morgonens svala och äntligen ljusa första timme på min väg hit till mitt kontor slog det mig. Kalla kårar rann ned för min rygg och jag kände desperationen sluta sig om mig. Från den svala friska morgonluften sitter jag nu på min ärvda stol med ett krampaktigt tag om datormusen och ett annat runt stolens ena armstöd. Emellanåt flimrar det för mina ögon i efterdyningarna av förra veckans mjältbrandattack. Givetvis ger läkarkvinnans anibiotikasalva föga stöd i den kampen. Huskurerna jag använt för att stärka min kropp med visar nu sin styrka då de kämpar mot Deras attacker.

Min kunskap och mina förberedelser är orsaken. Jag såg tecknen men misstolkade dem. Det är inte mina grannar hemma eller runt mig på kontoret jag skall akta mig för. Jag har blivit varnad. Om jag gissar på mina grannar så byter De ut min chef här, förmodligen kommer den nya vara en av Dem.

Jag känner det kvava mörkret sluta sig om mig ytterligare. Varmt, fuktigt krampande runt min själ.

… är fäst runt min lekamen, jag känner dess sammandragningar och pulsuationer då fukten och mörkret ökar sin intensitet runt mig med en frekvens runt 3 mHz.

När slog detta mig kan man fråga, och svaret är i måndags. På morgonen, just under tre dagar från det att läkarkvinnan gav sig på mina armar. Om man tittar vilket dimensionslöst tal detta ger så får man 777. Tillfällighet? Knappast.

Jag kommer hålla mig väldigt försiktig beträffande grannarna. Eller så är detta bara en varning om att De närmar sig. De ligger nära och bevakar mig. De jagar mig inte längre, De vet var jag bor.

Annars är det tydligt att injektionerna har genomsyrat min kropp, jag är kraftlös. Det ser jag dock som ett gott tecken, min kropp kämpar emot. Jag känner mig mer och mer klar om vad jag måste göra, vad jag har att kämpa emot. Men då jag vet att jag är bevakad så lämnar jag små ledtrådar om min klarsynthet mellan raderna i Journalen.